Och så var det Det där med flyttfåglar som återvänder.
De flyger högt, högt upp i det blå. Man tror att de inte ser en. De är inte fyttfåglarna som har kikare, det är vi jordemänniskor. De är inte de som är rädda för att landa, för att falla.
De har kontroll. Det tror vi jordemänniskor, helylletjejer med kikare.
När de fastnar i ens hår, i tron om att det är ett fågelbo undrar man vad det ska vara bra för. Lite på skämt tänker man Åh nej, men vad tjeckt! Kanske är det så att de har något på hjärtat. Något viktigt att säga.
Nej.
De lyfter igen, kraxar iväg och släpper en skit i det nytvättade håret. Det är ett sätt att visa att de är oberoende, independent och inte fryser.
Alla fryser någongång. Ingen är gjord av sten.
Du helylletjej som fått skit i håret. Be cool. Snart är det du som flyger, högre än någon annan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar